12 juli 2010
När vi seglat ut ur Cartagenabukten och kom ut på öppet hav,
fick vi vinden och strömmen emot oss. För att komma någon    
vart, höll vi en sydlig kurs under det första dygnet.
Under hela natten lystes himlen upp av kornblixtrar, det var
som att segla på dagen. Naturens krafter är starka, man  
känner sig liten samtidigt som det är en otrolig upplevelse.                           
Därefter vred vinden till nordost och vi fick förlig vind ända
till Porvenir.
Strax innan Porvenir fick vi sällskap av mamma delfin och
hennes unge.
 
 
Distans: 250 nm
Tid:
51 tim.
Porvenir,                    

Kuna Yala          
(San Blas)    
Vi ankrade utanför ön Wichubwala på e.m.   
När vi dagen efter skulle klarera in, så startade inte utom-
bordaren. Det visade sig senare att det berodde på att bensinen
var förorenad.
På onsdagsmorgonen tog vi jollen till Porvenir för att möta
Tobbe och Anna, när dom kom med flyget från Panama City.
Det var försenat p.g.a. Tor, men när dom väl hade landat slutade
det att regna, blixtra och dundra.
 

Åkte till ön Nalunega (mittemot Wichubwala) för att köpa bröd
och då kom Nestor (som vi träffat tidigare) och tog emot.
Han presenterade sin familj och visade sitt hem.
Därefter var det champagnefrukost och på kvällen gick vi på
restaurangen.

Dagen därpå åkte vi till Nalunega igen, för att titta närmare på ön.
Nestor var inte hemma, så det var en annan man som guidade
oss runt. Där finns ett museum, vi var där ett par timmar och
en äldre man berättade engagerat kunas historia.
I museet finns bl.a. målningar  som beskriver historien. Det var
mycket intressant och givande.
                                      
Besökte därefter några andra öar, där det är lämpligare att bada,  
snorkla och fiska m.m.
På West Lemmon Cays, Isla Elefante, var det pot-luck som 
vanligt på lördagskvällen  Vi träffade bl.a. besättningen på  
S/V Better Days, Steve och Connie från Florida. De hade stor 
erfarenhet av Panamakanalen och delgav oss många värdefulla
råd och tips.

 
 

Isla Elefante hade förändrats en hel del, sedan vi var där senast.
Förutom internetkafeet och baren, fanns det nu nya möbler,
en storbildsskärm och det var filmkväll på onsdagar.
Dom hade också börjat med försäljning av mat (take away).
Det är bara en liten, liten ö med två hyddor på, en familj som
driver det hela och det ser ut som om dom lyckats bra.
Sedan kan man tycka vad man vill om storbildsskärm m.m.
i paradiset, under palmträden.

 
 

På ankringsplatsen innanför reven vid ön Chicheme, fick vi besök
av en delfin under natten och på morgonen såg vi när den simmade
ut till havs igen.
När det är dags för Tobbe och Anna att flyga till Panama City och
därefter hem, så vi seglar tillbaka till Porvenir.
Först kommer ett plan och strax därefter ett plan till. Bagaget lastas  
in och alla går ombord på det första planet. Då kommer en man
springande och är mycket upprörd över att det är fullt av, för
honom, okända människor. Det visade sig att han hade bokat det  
planet privat, för sin lilla familj. Så det var bara för alla passagerare  
att kliva ur planet och in i det andra. Därefter var allt frid och fröjd    
och planet kunde lyfta  med destination Panama City.
Piloterna verkade inte ha en aning om vilka passagerare dom
skulle ha ombord, såg bara förvirrade ut.

Vi seglar tillbaka till West Lemmon Cays. Efter ett par dagar blir  
vi inbjudna, tillsammans med tre andra båtar, att delta i en
traditionell fest på ön Rio Sidra. Idelfonso som bjuder in oss, har
vi  träffat tidigare tillsammans med sin kända bror,    
master mola maker Venancio och en bror till, vars namn vi inte vet.  
Dom kommer från grannön Maguina.
Festen hålls i början på augusti och pågår i fyra dagar.
                                     
På ön Elefante träffar vi en dag en rolig och utåtriktad kille från en                             
ö i närheten. Han presenterar sin svåger Mateo som är från Canada,
gift med hans syster och bosatt här sedan en tid tilbaka. Allting
förändras med tiden och nu har en del av befolkningen börjat att  
acceptera blandäktenskap, men det är ovanligt än så länge.
                                     
Torsdagen den 5 augusti gör vi oss klara för att segla till
Isla Maguina. Innan vi lättar ankar har vi sådan tur, att den   
s.k. grönsaksbåten dyker upp. Dyker upp är rätta ordet, för man vet  
aldrig när den kommer. Båten har inte bara grönsaker ombord,   
utan också rotfrukter, frukt, kyckling, mjölk, dricka m.m.  
Från andra båtar köper vi fisk, hummer och krabba.

 
   
Distans: 8 nm
Tid:
2 tim. 15 min.
Isla Maguina
När vi närmar oss ön, kommer Idelfonso ut i sin kanot och möter
upp oss.
 
 

Han lotsar oss till en mycket bra och vacker ankarplats i närheten.
Han säger att inga utomstående får gå iland på hans ö under två
månader, för alla röker på ön? (Vad dom rökte framgick inte, man kan bara gissa.)
Han säger att det är en tradition och ofta betyder det att en
smittsam sjukdom förekommer på ön ifråga, fick vi senare reda
på av andra.
Han ville också ha 10 dollar för att vi kom till hans ö (område).
Dagen efter fick vi ett handskrivet kvitto på att vi betalat.

 
 

Detta att man ska betala när man besöker olika ögrupper, är     
ganska vanligt förekommande. Egentligen har dom inte rätt att   
ta ut någon avgift eftersom seglarna har betalat en avgift till  
Panama, för tillstånd att segla i området. Detta är ett, av alla sätt   
att få lite mer inkomster till samhällena. Kvitto är inte vanligt
förekommande. Antingen betalar man eller så kan man neka.
Vi hade lite svårt att neka Idelfonso, för han var ju så trevlig.
Samtidigt kändes det märkligt, eftersom vi blivit inbjudna?
Det senaste vi hörde var, att på några platser kom kunas ut och
ville ha betalt när man dök på reven. Där går gränsen, var den
allmänna uppfattningen.

Som på alla andra öar, kommer kunas paddlande ut till båten och
vill sälja molas m.m. I den här kanoten fanns det en man, en kvinna
och ett litet barn. När vi frågade vad barnet hette, såg de vuxna   
lite förbryllade ut och det tog ett tag innan vi fick ett svar. Vi                                  
tolkade det som om att dom tagit med sig ett litet grannbarn och inte  
kom ihåg hans namn på en gång. Om man har ett barn med sig, och  
det har många, så smälter ju människors hjärtan fortare och då   
får man kanske sälja. Kunas undviker också att bli fotograferade  
och tillåter dom att man tar ett foto, får man betala 1 dollar.    
Detta började dom med, sedan dom sett vykort på sig själva i   
Panama City, som såldes för 1 dollar styck.
Kvinnan på bilden ville ha 2 dollar, eftersom dom var två vuxna, sa’
hon.
När vi sa’, att vi hade köpt en t-shirt av dem och att mannen fått
många meter fisklina, som han frågat efter, skrattade hon och tog
emot 1 dollar. Går det, så går det!

 
 

Dagen efter bestäms det att vi ska möta Idelfonso på e.m. för att
åka till festen på grannön, tar ca en halvtimme med jollen.
Det har inte regnat på ett tag, men när vi är på väg till Rio Sidra
kommer det ett skyfall och när vi kommer fram upphör regnet.
Vilken timing! Vi kliver iland dyblöta, men efter någon timme
har både hår och kläder torkat.
Alla kvinnor på ön och från andra öar är samlade i centrum och
klädda i sina vackraste molas. Väldigt vacker syn, att se alla  
i de färggranna kläderna
Tack vare Idelfonso fick vi träffa och samtala med en av de 
äldsta hövdingarna som deltog i festligheten.

En liten hydda har byggts intill kongresshuset och i den sitter         
några flickor, vilka man firar för att dom har blivit kvinnor.  
När den traditionella festen är avslutad, då river man hyddan.
En ritual i festligheterna är, att dom äldsta kvinnorna och männen
går i ett långt led med var sin kalebass i handen. Första kalebassen
som dom bär är mycket liten, efterhand får dom större och större.
Den sista och största kalebassen rymmer ca 1 liter.
Dom går regelbundet in i kongresshuset och där fyller man
kalebassen med den alkoholhaltiga drycken, som bryggts för
ändamålet.
Varje gång ska dom dricka botten upp och blir förstås ganska  
runda under fötterna med tiden.                                .
En kvinna bjöd mig sin kalebass att dricka ur. Jag smakade lite
grann, räckte tillbaka den men fick den återigen för att fortsätta att 
dricka, tog återigen en liten klunk och lämnade tillbaka den. Hon 
tog kalebassen, tittade lite surt på mig och skakade på huvudet.  
Då visste jag  inte att man skulle dricka botten upp och tur var    
väl det, för den  innehöll ca ½ liter.
Varje dag byter kvinnorna molas och männen skjortor. Männen  
som gick med i processionen bar svarta byxor, svarta hattar och  
första dagen hade alla oranga skjortor och sedan bytte dom till   
andra färger, en för varje dag. Övriga befolkningen beskådade   
glatt processionen och männen drack öl i stora mängder.
Den tredje dagen kommer ett par kvinnor från någon annan ö för
att klippa flickornas hår, men ingen vet vilken tid på dygnet som   
dom anländer.
Det är lite svårt att beskriva det hela, men det var en ära att bli   
inbjudna och få en inblick i en av deras traditioner.    
Vi var de enda som kom, dom övriga som blev inbjudna dök
aldrig upp.
Vi fick inte fotografera ceremonin, bara ta några kort på gatan.
Idelfonso till höger på bilden och hans bror, vars namn vi inte vet.

 
 
 
   
Distans: 16 nm
Tid:
3 tim. 15 min.
Canbombia
Efter festligheterna seglar vi vidare till ön Canbombia, där vi  
övernattar och morgonen därefter seglar vi till Nargana.
 
     
Distans: 8,5 nm
Tid:
1 tim. 45 min.
Nargana   
11 augusti 2010
När vi har ankrat vid Nargana, kommer en familj ut i sin kanot,  
vill sälja T-shirts och ta hand om våra sopor. Strax efter dyker  
Federico upp och påstår att det är han som har monopol på att   
hämta sopor. Det uppstår en ordväxling mellan männen och
båda tyckte att den andre var knäpp.
Federico blev som ett frimärke på oss, vart vi än gick på ön så dök
han upp som gubben i lådan, och talade om att utan honom klarade
vi oss sämre på ön. Vi hade inga svårigheter, alla var vänliga, ärliga
och hjälpsamma. Han ville väl, men det blev lite för mycket.
 
 
Nargana är två byar/öar, vilka är förenade med en stor stålbro.  
 

På Nargana lever man ett västerländskt liv, man har gått ifrån det
traditionella sättet att leva som indian i Kuna Yala.
Kvinnorna bär inte molas och de två hövdingarna har lite auktoritet.
När man ser kvinnor klädda i molas på ön, då är det kvinnor
från andra öar som är där tillsammans med sina barn, vilka går i 
skolorna på ön.
Många byggnader är byggda av betong.
Det finns flera skolor, bibliotek, hälsoklinik, affärer, bagerier, bank,   
polis och fängelse.
Dom som satt i fängelset var några yngre män, som stulit
kokosnötter. Det är ett allvarligt brott där, eftersom de flesta
innevånarna livnär sig på försäljning av dessa. Om någon begår   
ett allvarligare  brott, skickas dom till Panama City, men det är
mycket ovanligt.
Dom har också ett elverk, som försörjer båda byarna med 
elektricitet till bostäderna och gatubelysningen.
Första dagen träffar vi Sami på en restaurang och han hälsade oss
hjärtligt välkomna till hans ö. Han är en man i sina bästa år,
pensionerad engelsklärare, utbildad i USA och f.d. basketspelare.

 
 

Han visar sitt hem och vi får träffa hans fru Elisabeth, f.d.
sjuksköterska och hans äldste son, som är polis på ön.
Vi träffar honom varje dag under vår vistelse och han  
delger oss allt av värde om kunas liv, förr och nu.
Han berättar att Kuna betyder indian och Yala betyder berg på
kunaspråket. Han berättar också att namnet Kuna Yala
(inte San Blas) är det officiella namnet på deras land, sedan 4 år
tillbaka.
En av Samis favoriter inom musiken är ABBA och han säger att
dom är mycket populära i hela Panama, både på öarna och på
fastlandet. Han visste inte att dom kom från Sverige och när han 
får det klart för sig, tar han med sig en ABBA- skiva och spelar    
på  högsta volym,  när vi träffas nästa gång på restaurangen. 

En lördag i månaden är det kongress för samtliga innevånare. Alla
måste delta, förutom pensionärerna. Om man inte deltar för man böta  
5 dollar, har man inga pengar får man jobba av det på ett vägbygge i
närheten. Vi förstår inte hur det fungerade, för det verkade inte vara
någon som höll koll på, vilka som kom och gick.
Alla beslut i olika frågor, grundas på vad majoriteten har röstat.
Vi blev inbjudna att delta som åskådare vid kongressen och det
var mycket intressant att följa debatterna. En fråga kunde diskuteras 
i all oändlighet, innan den gick till omröstning.
Kongressen börjar kl. 08.00 och håller på tills alla har fått säga sitt.

 
 

Vi hade också blivit inbjudna att se basketmatcher mellan fyra
olika lag på e.m., men det blev inställt av någon anledning.

Sista kvällen var Sami och Elisabeth ombord och vi hade en trevlig
avslutning tillsammans. Vi bytte adresser och kommer
förhoppningsvis fortsätta att hålla kontakt.

 
 

Tidigare hade vi fått några snäckor av Sami och han sa’ att när vi
tittade på dem, så skulle vi längta tillbaka till Nargana.

 
   
Distans: 25 nm
Tid:
5 tim.
West Lemmon
Cays                                         
18 augusti 2010
Efter en vecka på Nargana seglar vi tillbaka till West Lemmon Cays.
Där får Janne köpa en paddel (stod på önskelistan) av en kuna,
som kom till oss för att sälja fisk i första hand. 
Vi hörde på VHF:en att ett svenskt, ungt par köpt en kanot av
kunas för 35 dollar och paddlade runt bland öarna. Vi såg aldrig till
dem, men det hade ju varit roligt att träffas.
 
   
Distans: 4,7 nm
Tid:
45 min.
Porvenir    
22 augusti 2010
Därefter seglar vi till Porvenir för att få en zarpe (tillåtelse att   
segla. I det här fallet, vidare till fastlandet), kostnad 65 dollar!
Ett par timmar efter att vi ankrat, kom ett fartyg inseglandes och
till vår förvåning ankrar dom alldeles intill oss. Våra grannar tyckte
också att det var mycket märkligt, så dom tog en bild.
 
 

Efter att vi påpekat att dom låg för nära för att det skulle kännas
tryggt, svarade charterskepparen nonchalant att det inte var något
problem.
Efter ytterligare ett par tillsägelser, ankrade dom om.  
Att båtar ankrar för nära är inte så ovanligt, men då har det varit
fråga om segelbåtar och inga fartyg.

 
   
Distans: 7 nm             Tid: 1 tim. 15 min.
Chicheme
24 augusti 2010
Sista ankringsplatsen innan vi lämnar Kuna Yala, är Chicheme.